och alltid att jag kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd
Det var aldrig någon riktig vår utan sommaren kom på en gång. Synd, tycker jag, för jag älskar verkligen våren.
Jag har ingen riktigt motivation eller inspiration till att blogga. Jag vill bara mysa med Wille ute i det fina vädret så ni får helt enkelt stå ut med att det kommer inlägg lite mer sällan nu. Men huvudsaken att jag skriver lite då och då.
Wille utvecklas fort nu. Han kan sitta själv, fast jag vågar inte riktigt lämna honom för balansen är inte helt hundra än. Han tycker om all mat som jag har gett honom hittills, han tycker dessutom om att spruta ut maten på mig.
En liten bild på min sommarklädda kille.
På bilden är Wille inte ens två veckor gammal. Nu är han redan ett halvår och det är nästan så jag vill stoppa tiden en stund. Allt går så fort, alldeles för fort.
Min underbara kille, jag älskar dig så mycket så det gör ont. Du är det bästa som någonsin hänt mig.
Det är 13 år sedan du lämnade jorden. Jag tänker på dig ofta.
Hur skulle du vara nu om du fortfarande levde? Hur skulle du se ut? Skulle vi fortfarande vara vänner?
13 år sedan min barndomsvän miste sitt liv i cancer. Jag minns det som igår när du ringde och berättade att du var sjuk, att du hade fått en hjärntumör. Du var glad när du berättade det, det var nog för att du inte förstod hur farligt det var, jag förstod inte heller.
Det är orättvist att en flicka på tio år inte ska få leva det liv hon förtjänar. Ditt liv tog slut innan du ens hann påbörja det.
Jag tänker på dig ofta.
Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, Moni.