Eller egentligen så är det nog själva tankegången när man
är gravid som är det.
Man sätter sig i vagnen, förväntansfull och väldigt nervös.
Tåget börjar åka, sakta sakta upp för en backe.
Där och då så ångrar man att man överhuvudtaget satt sig i vagnen,
men man sitter där och det är alldeles för sent att ändra sig.
Man inser vilken jävla situation man satt sig själv i,
och kan inte hålla skriket inne längre.
När man väl har kommit upp för backen så börjar ett lugn infinna sig
i kroppen, ända tills man inser att man ska lika långt ner igen.
En känsla av panik sprider sig i kroppen.
Man hänger med hela vägen även fast hjärnan är någon stans i början
av hela berg-och-dalbanan. Upp, ner, upp, ner. Upp ... Ner.
När vagnen äntligen stannar så kan man äntligen känna sig lite lugn igen.
Man ställer sig upp, är helt knäsvag och kan knappt stå för att benen skakar
så mycket. Men när man väl inser att man klarade det, man överlevde,
så vill man bara jubla.
Sen ställer man sig i kön för att åka karusellen en gång till ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar