Tiden bara pringer iväg när man är hemma med den lilla guldklimpen.
Det står väl inte på innan han är 15 år och glider runt på en moppe och
raggar tjejer här i byn ;)
När jag tänker tillbaka på hans två första veckor så minns jag det
som en jobbig tid. Jag kunde gråta för ingenting, dels för att jag
kände att jag inte räckte till och dels för att jag inte klarade av att sova eller äta.
Det tar sån tid innan man lär sig hur ens eget barn fungerar, och ibland
känns det som att det spelar ingen roll vad man gör för han är ändå inte nöjd.
Men ibland kunde jag även gråta för att livet hade och har förändrats så ot
roligt mycket.
Jag älskar honom så mycket och bara en sån känsla kan göra så himla ont ibland,
man är rädd att förlora honom och nåt sånt skulle jag aldrig klara av.
Det är konstigt hur vissa känslor bara kan försvinna.
Jag kommer ihåg en dag när Robert kom in till mig i sovrummet och jag kunde
inte sluta gråta. Han försökte säga fina saker till mig men det hjälpte inte.
Men efter den gången så har jag inte haft såna stunder igen, det var precis som att
jag var tvungen att få ur mig dom sista tårarna för att sedan kunna återgå till att
vara mig själv och vara en bra mamma till Wille.
För jag vet att mitt liv har förändrats och det är något man måste vara beredd på när
man får barn. Men mitt liv har blivit så mycket bättre och väld
igt mycket roligare sen
älskade Wille kom till världen. Jag är tacksam över att jag har fått en så lugn och
harmonisk son och att få se hans leende varje dag är helt underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar