Förlossningen

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja någonstans,

för såhär i efterhand så är det svårt att veta när allt började.

Slemproppen lossnade natten till måndagen den 14 november,

jag fick lite sammandragningar men tänkte inte så mycket mer på det.

Natten till tisdagen den 15 november så började det göra mer och mer ont

och det började kännas som riktiga värkar.

Eftersom det är mitt första barn så var det väldigt svårt att veta

hur det ska kännas, hur ont man ska ha osv osv.

Värkarna kom så oregelbundet så det gick inte att klocka dom,

ibland kunde det gå 10 minuter mellan varje värk, och ibland 20.

Jag ringde till förlossningen nångång under natten och pratade med

en barnmorska och hon tyckte att jag skulle komma in om det inte blev bättre.

Klockan 6 på morgonen så bestämde jag mig för att väcka Robert.

Det var först i bilen på väg till förlossningen som

värkarna kom med jämna mellanrum.

På 20 min så hade jag fått 4-5 värkar enligt Robert,

jag själv glömde bort att både klocka dom

och att räkna hur många värkar jag haft.

Jag tycker ändå inte att det gjorde speciellt ont

så jag var helt säker på att dom bara skulle

undersöka mig och sen skulle vi bli hemskickade igen

eftersom inte vattnet hade gått.

Väl inne på förlossningen så fick jag lägga mig på en säng

så satt barnmorskan på två grejer på min mage,

en som hade koll på bebisens hjärtslag och en som mätte värkarna.

Sen skulle hon undersöka mig, efter en stund säger hon

"Emelie, jag har nåt väldigt roligt att berätta, du är redan öppen 8 cm"..

.. Jaha? tänkte jag.

"Du är öppen 8, och man ska vara öppen 10 cm,

vilket förarbete du måste ha gjort hemma"

Ja, det måste jag väl ha gjort i såna fall och ändå gjorde det inte speciellt ont.

Jag fick gå iväg och bada, låg där i säkert 40 min och bara njöt.

När jag kom tillbaka till rummet så blev värkarna bara värre och värre,

till slut fick jag lustgas för jag stod inte ut mer.

Eftersom jag redan var öppen så mycket så var det ingen idé att få någon

epiduralbedövning för den skulle inte ge någon bra effekt i alla fall,

så jag fick helt enkelt nöja mig med lustgas.

Lustgas är både bland det bästa och bland det värsta jag varit med om.

Jätteskönt tills man har tagit ett andetag för mycket,

då var det bara otäckt.

Eftersom vattnet inte ville gå av sig själv så fick dom göra hål

och efter det så kommer jag faktiskt inte ihåg så himla mycket.

Det är som en dimma.

Det gjorde fruktansvärt ont, det är en smärta som man aldrig någonsin upplevt

och det går faktiskt inte att föreställa sig hur det ska kännas,

men det är SÅ värt det.

Man står ut, jag skulle stå ut flera tusen gånger

eftersom jag vet vad jag får tillbaka av det.

Det tog en och en halv timme från att vattnet gick

tills min älskade Wille var ute.

Den känslan när jag fick upp honom på bröstet går inte att beskriva,

det är en lycka som är så stor så varenda liten del av kroppen

gör ont för att man är så lycklig, mycket märklig känsla.

Robert fick klippa navelsträngen sen kom det in fler läkare,

det känns som att det var flera hundra personer där inne.

Är det något fel på honom?

Vad är det som händer?

Varför är det så många här inne?

Tusen frågor i huvudet.

Men det var inget fel på honom, utan på mig.

Jag hade förlorat mycket blod, jag kände mig yr och Robert såg så rädd ut.

Jag kommer aldrig glömma den blicken.

Dom tog bort Wille från mitt bröst och började trycka

på dropp-påsarna för att få ner det i min kropp snabbare.

Jag minns inte så mycket mer av vad som hände,

och det är väl kanske lika bra det.

Jag var svag i flera dagar och hade svårt att gå och stå upp, men nu mår jag bra igen.

Efter några timmar så fick vi åka ner på BB och där stannade vi i två dygn ..

Nu ligger Wille här bredvid mig, mitt älskade barn.

Mamma älskar dig, mer än du någonsin kommer förstå <3